"Varför är du alltid glad"

Den frågan har jag fått flera gånger, speciellt av barn på skolan/dagis. Jag svarar att jag inte har något att va ledsen över. Alla ser vi olika på våra liv. Saker som har hänt oss, vårt bagage, har gjort oss till dom vi är och tagit oss dit vi är. Jag har kysst min 4 år gamla brors kalla kind farväl för gott. Jag har hållit mitt nyfödda döda lilla barn i famnen. Det är saker jag för alltid bär med mig. Dom minnena kommer aldrig att blekna eller försvinna. Men kan det va så att just dessa händelser formar oss ännu mera, gör oss till dom vi är? Jag kan inte älta det som varit. Jag måste se framåt. Leva det liv jag fått, så bra jag kan. Man tänker, grubblar, vrider och vänder på saker. Så är det. Vi vet alla vart det slutar, men inte hur vägen dit ser ut. Vi kan bara göra det bästa av det. Så ja, jag kommer fortsätta va glad, varför skulle jag inte. Kram på er