Jag är så OTROLIGT glad ATT han berättade för oss! Tänk om han gått och funderat och burit det inom sig bara!
Eftersom han sa det, så förstod han och kände han ju att det som hänt inte var rätt!
Jag var så arg när jag gick och la mig igår! Visste inte vad jag skulle göra! Hur jag skulle hantera det!
Ville ju inte göra honom rädd eller ledsen, för det var inte hans "fel"!
Jag förstår också att dom är inne, eller på väg in i, en väldigt "nyfiken-på-kroppen-fas" MEN DET FINNS GRÄNSER!
Och det här är, enligt mig, INTE okej!
FAN OXÅ! ***** unge!
Eller ***** föräldrar kanske man ska säga? Eller vart får barn i den här åldern sånna saker ifrån?
Det kommer ju inte från ingenstans, eller?
Ja, jag tog det naturligtvis med personalen direkt! Och fick väldigt bra respons.
Sa som jag tyckte att man kanske borde hålla ett extra öga på den berörda, att han kanske inte borde leka ensam med de andra barnen... Var det hårt? Men jag tycker inte det! Tänk, nästa gång, vad händer då?
Nej, TÄNK EFTER FÖRE, vad era barn får se!
Jag förstår oxå att man inte kan undanhålla allt från dom i all evighet, men herre gud! Dom är ju bara barn!
//Tite
*Jag har reviderat texten då någon lärt sig läsa väldigt bra på slutet, men grundtanken med inlägget finns kvar...
Undrar du något så fråga!*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar