Knepigt

Konstigt hur det kan va.
Varför måste allt som händer vara koncentrerat till en tidpunkt?
Ja, eller i det här fallet årstid.
Hösten.
Om jag inte älskat hösten så otroligt mycket som jag gör, hade den tagit knäcken på mig för länge sen.

Den 17 november.
Ett till sånt där datum som aldrig kommer att försvinna.

Att stå i hissen på Falu lasarett, påväg upp till kvinnokliniken, tillsammans med glada nyblivna föräldrar.
Se dom små bäbisarna.
Möta dem i korridoren och veta att för våran del var det över.

Jag fick föda ut dig, du lilla lilla människa.
Vi fick hålla dig, liten som en docka, en sovande docka. Först ville jag absolut inte, men idag är jag otroligt tacksam för att vi gjorde det.
Det var vår enda stund med dig.

Som tur var fick vi sedan tre underbara gofisar som förgyller våra dagar.

Det finns så klart nån mening med allt, även om det är svårt att se alla gånger.
Vem vet, vi kanske inte haft dessa 3 guldklimpar om det inte blivit som det blev.

Kram